Jack the Ripper - Murder in Whitechapel

I en tät luguber stämning under Smakateljéns valv berättade jag delar av historien om Jack the Ripper förleden måndag, vill minnas att det var den 4.e september. Jag började med att måla upp London hösten 1888 i allmänhet; närheten mellan det utfattiga White Chapel och Buckingham Palace prakt. Vad gin respektive en sovplats i de så kallade doss houses kostade samt den oerhörda trångboddhet som rådde. Jag berättade även hur tsarens judepogromer hade fyllt bland annat Londons fattigaste kvarter med judiska flyktingar och om hur allt från kommunister, missionärer, irländska befrielseivrare, av någon anledning slaktare och annat kreti och pleti samlats i White Chapel. Där fattigdomen finns, finns även smutsen – allt var hästdraget och bara hästarna producerade tonvis av skit dagligen – kackerlackorna, sjukdomarna och förstås, längst ned på samhällsskalan, the unfortunates, de prostituerade. Efter den inramningen övergick jag ganska osentimentalt till att tala om de fem kanoniserade. Saken är den att vilka Jack’s offer var – han hette naturligtvis troligen inte Jack, namnet kommer från ett, troligen av en journalist, förfalskat brev till Metro Police – är faktiskt inte helt avgjort. Om någon undrar varför jag använder bisatser på bisatser, så är det för att det är så jag berättar. Men det finns fem med någorlunda liknande modus operandi och dem berättade jag detaljerat om, samt visade brutalt osmakliga bilder på sagda personers lik. Mina gäster satte sin gin i halsen. Som avslutning tillät jag ingen frågestund, vilket i sammanhanget kan tyckas märkligt, men min plan var att locka att gå på den längre föreläsningen under vilken så mycket mer än en viss svensk journalists namn och hans briljanta lösning på fallet kommer att nämnas. Så vässa edra listonknivar, gott folk. Välkommen åter.

//From Hell

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln