Surölsprovning med stefan Spett

På Måndagsklubben den 5.e december var det jag som höll hov. Jag är ölfantast och hembryggare tillsammans med Rebecca Lynn Foreman. På provningen drack vi först några av mina och Rebeccas öl i Hz-serien. Eftersom vi har använt oss av vildjäst blir alla öler unika och tyvärr inte upprepningsbara. Den första vi provade var Hz 52, som är döpt efter den ensamma och antagligen stendöva Hz 52-valen. De senare har fått sekvensnummer därifrån.

Tekniken för bryggningen av Hz börjar alltid med att vi brygger en annan öl. Det brukar bli vört över eftersom man vill vara på den säkra sidan när man mäskar. Mäskkastrullen får litet extra hett vatten och får sedan stå en dag eller två på balkongen. Locket är på för att hålla flugorna borta och vildjäst och bakterier kan bara komma i vörten i korta perioder när man häller av den. Fuktig använd malt surnar snabbt av sig självt och på så vis kommer ölen på den sura vägen. Dessa öl är inte så starka men vi har ingen metod att avgöra hur starkt, vi tror dock att de är under 5%.
Vi började med Hz 53 som tidigare har smakat diskvatten men ett år på flaska har gett den en trevligare karaktär även fast inte vidare sur.

Hz 54 hade fångat litet acetobakter och har blivit riktigt ljuvligt sur. Tyvärr inga andra komplexare och långa smaker. Surskallar dricker den med ett leende. Andra ler inte alls.
Hz 55 hade fått lactobaciller och luktar kraftigt av cheddarost eftersom den fick en vild släkting till just den lactobacill som gör Cheddarost. jag älskar den men de flesta ställer ifrån sig glaset med ett förvirrat ansiktsuttryck och inga uppenbara tecken på njutning.

Hz 56 hade fått sig en släng av brettanomyces-jäst och sprutade ut över bordet vid öppnandet. Den har de många speciella smakerna som brettanomyces ger men tyvärr för litet syrlighet.
Vid det här laget gjordes några hastiga blandningar av olika Hertz i glasen som resulterade i suröl av världsklass förutom att det förstås var ganska avslaget. Nästa suröl var Vampire Pup och är hembryggd men inte med vildjäst utan köpt dito. Dessutom betydligt starkare, kanske 7% alkohol. Smaken är intressant men inte alls så sur som den borde vara. Vi har tydligen jäst vid för låg temperatur och bacillerna kom aldrig riktigt igång. Smaken påminner starkt om den gamla läskeblasken Portello. Namnet syftar på jycken på en känd tavla av van Eyck. I en spegel syns den avporträtterade scenen bakifrån förutom jycken. Att hunden var vampyr var en så rolig insikt att den blev ölnamn. Den sista hembryggda ölet var Linda Morgan, en gose. Alltså en saltöl med litet mjölksyra. Detta för att visa att de flesta suröl på krogen inte är riktigt korrekta. De har surats med mjölksyra som har en särpräglad smak lätt att känna igen.

Sedan serverades de importerade ölet:

Tilquin Ancienne som är en äkta guezue från Pajottenland väster om Bryssel. Mycket smakrik, fantastiskt sur och efter varje klunk vattnades det i munnen när kroppen försvarade sig mot surheten. Med en bra guezue känner man fortfarande smaken nere i magen trots att det inte finns smaklökar där.
New Belgium la Folie från Fort Collins, Colorado. Är ett utmärkt exempel på amerikanskt suröl som surats på stora ekfat. Ekfaten måste behandlas med kompetens och stor insikt för att rätt jäst och bakteriekulturer skall bo i dem. Utbildningen av nya fat är kostsam eftersom de första satserna i faten aldrig är goda. ibland blir faten elaka och trots bryggarnas hårda blir ölen odrickbar. New Belgium har en rik, komplicerad och inte allt för sur smak.
 
Stefan spett, Surskalle
(Smakateljén tillägger att ölerna från denna provning var hembryggda, utom två som är privatimporterade. För mer information om Rebecca och Stefans öl, vänligen kontakta stefan.spett@comhem.se)
 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln